När Mia Ottosson blir kär och gifter sig med den ansedde healern och mediet, en man internationellt känd i andliga och spiritualistiska kretsar tror hon att hon funnit sitt livs kärlek, en andlig lärare och själsfrände. Istället blir hörhällandet en mardröm av psykisk och fysisk terror, och efter flera års äktenskap upptäcker Mia en mörk hemlighet hon aldrig kunnat föreställa sig.

 

Detta är hennes gripande, självutlämnande berättelse om åren med mannen som i pressen kom att kallas ”sexhealern” och som år 2006 dömdes till fem års fängelse för att ha förgripit  sig på sina klienter. Det är historien om en kvinna som sökte kärlek och en andlig dimension i tillvaron, men fann en skrupelfri bedragare, som grovt utnyttjade hennes och mångas andras sårbarhet och längtan.

 

Mot alla odds kom Mia ut på andra sidan starkare, med ökad självinsikt och kunskap.
Genom att dela med sig av sin historia hoppas hon kunna inge fler kvinnor mod att anmäla sexuella övergrepp och inspirera andliga sökare att också vara kritiska och använda sitt sunda förnuft.

 

Utdrag ur boken:

Prolog

Här stod jag och insåg att mitt liv var en enda stor

lögn.

Allt jag trott på var bara en massa påhitt. Det är svårt

att känna sig bedragen och i det ögonblicket gjorde det så

ont. Jag skämdes över att ha varit så blåögd och lättlurad.

Skammen bara växte, och jag ville helt enkelt inte vara med

längre. M hade under många år fått mig att tro på andligheten

och hans fantastiska gåva. Nu insåg jag att han hade använt

den för egna syften. Den ena episoden efter den andra

dök upp i huvudet och jag kunde inte blunda för lögnerna

längre, hur mycket jag än ville.

 

Det kändes som om jag dog där, inuti mig själv. Jag behövde

inte längre vara rädd för att mina känslor skulle ta

överhanden – jag kände bara tomhet och förtvivlan. Magen

vände sig ut och in och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Jag ville springa långt bort från alltihop, men samtidigt

var det ändå något som höll mig kvar. Efter en stund kände

jag att jag inte stod ut längre och gick ner till mitt och M:s

hotellrum utan att riktigt veta vad jag skulle göra.

 

Jag började gå runt i det lilla rummet och ville bara skrika

och spy, skrika och spy. Hjärtat dunkade så hårt att jag

trodde jag skulle dö. För första gången förstod jag vad panikångest

var.

Jag låste om mig, tappade upp ett bad och öppnade en

vinflaska som jag tog med mig in i badrummet tillsammans

med en askkopp och cigaretter. Sedan svalde jag en burk

värktabletter och drack upp hela vinflaskan. I vanliga fall

blir jag berusad efter ett glas vin, men jag kände ingenting.

Nu tyckte jag att jag inte hade något mer att leva för

och började leta igenom hotellrummet för att hitta något

att skära upp mina handleder med. Det jag så starkt hade

trott på fanns egentligen inte, och det var andligheten som

hade fått mig att hitta livsglädjen igen. Nu var jag helt tom

inombords. Totalt känslolös.

 

Jag hittade inget verktyg, så jag blev ganska frustrerad.

Efter ett tag fick jag syn på rakhyvlarna i badrummet och

svor till när jag upptäckte att bladen satt fast och var fullkomligt

värdelösa för mitt syfte. Jag rotade igenom badrumsskåpet,

men hittade ingenting annat.

Till slut tog jag min hårsax. Den var inte vidare vass och det tog en stund

innan jag lyckades karva igenom huden, men det gjorde

ingenting, för jag kände inget. Varken den fysiska eller psykiska

smärtan nådde fram till mig längre och det var lätt att

skära i armen, bortsett från att det tog tid på grund av den

trubbiga saxen. Det blev ett mycket brett skärsår.

Jag var helt tom. Inga tårar, inga känslor, bara ett vakuum.

Jag satt där i flera timmar och kände inte ens att vattnet

blev kallt.

.