Jag fick kontakt med                    min döda mamma

 

Några dagar efter mammas död började jag känna en stark närvaro. Det kändes som mamma, men jag var inte säker. Besöket hos ett medium slog bort alla mina tvivel.   AV ANNA HEDBERG FOTO: ØYVIND LUND Vi fortsätter att hålla kontakten, är något av det sista mamma säger.    Två dagar senare tar cancern hennes liv. Hon blev bara 58 år. Den tomhet jag känner är olidlig. Hur ska jag klara mig utan min älskade mamma? Det är bara ett stort svart hål kvar efter henne. Inte sedan jag var tio år har jag trott på ett liv efter döden. Och tomheten efter mamma gör mig ännu mera övertygad om att inget, utöver det jordbundna, finns.    Det går några dagar, kanske en vecka. Så, en morgon när jag ligger nyvaken i sängen, är det något som inte är sig likt. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är en närvaro. Ingen tomhet längre. Jag försöker känna in vad det är, ett slags energi av värme och kärlek finns i rummet. Så med ens omfamnar energin mig. Jag är trygg. Precis så trygg som jag alltid känt mig när jag kramat mamma. Det känns som hon. Men hur kan det vara det? Nä, det måste vara inbillning, tänker jag för mig själv. Det är säkert en sorgereaktion.    Men närvaron blir allt starkare för varje dag, den är inte hos mig ständigt utan kommer och går. Mitt ateistiska jag börjar vackla. Jag börjar få upplevelser på nätterna också, när jag sover. De har inget av drömmens surrealism över sig utan är rationella och tydliga samtal mig och mamma emellan.

-Jag vet att det är svårt, du måste sörja men sedan ska du gå vidare, säger hon till mig. Vi pratar om mycket de där nätterna – långa och vettiga samtal precis som när hon levde. Det är heller inga minnen som spelas upp i min hjärna, utan en helt ny dialog om hur hon har det nu till exempel. Jag kommer ihåg allt som sagts när jag vaknar. Vad är detta? Jag kan inte släppa det. Måste få bekräftelse. Men hur?   Kan ta en bluff Så sitter jag plötsligt hemma i soffan och söker på Internet på ordet seans. Efter mycket läsning får jag upp information om en spiritualistisk förening i Karlstad. Det känns rätt, mamma bodde ju där.    Orkar jag med en bluff? tänker jag. Kan jag inte ta den besvikelsen en bluff skulle innebära kan jag inte gå vidare. Men jag intalar mig själv att jag kan hantera det, att det viktiga är att jag ger det här en ärlig chans. Så bokar jag tid hos mediet Mia Johnson i Karlstad.    Två månader senare träffas vi. Jag är nervös, skeptisk och misstänksam. Tänk om hon är en kvacksalvare! Och tänk om hon är ett riktigt medium och mamma ändå inte tar kontakt med mig!    Mia vet inget om mig. Bara mitt namn och mitt telefonnummer i Stockholm. Och eftersom jag har ett så vanligt efternamn går det inte att anta ett dugg utifrån det.    -Hej, det är jag som är Mia, säger hon på bred värmländska när jag kommer in i hennes arbetsrum, som saknar både rökelse och levande ljus. Det enda ljus som finns kommer från lysröret i taket.    Hon tar upp en krita och börjar teckna ett ansikte.    -Jag målar din andliga vägledare, som har hjälpt dig mycket i sorgearbetet efter din mamma, säger hon.

Det går en ström av lättnad genom mig. Hon verkar ju vara seriös, tänker jag. Samtidigt är jag omskakad och jag darrar av anspänningen. Så säger hon med ens:    -Dina anhöriga finns här, men innan din mamma kommer fram vill din mormor säga några ord.    Bestörtning är det första jag känner, jag vill ju ha kontakt med mamma! Men bara efter ett ögonblick tar förtröstan över. För Mia uttryckte ju tydligt att mamma också finns där, att också hon kommer att träda fram. Och det är just då jag känner av både mormors och mammas närvaro - det är en varm, omhuldande känsla. Detta trots att jag inte kände mormor så bra när hon levde, hon ville nämligen aldrig berätta något om sitt förflutna. Hon dog för nio år sedan.    -Mormor vill säga att det är hon som har inspirerat dig till att försöka få bekräftelse på det du upplevt den senaste tiden, det var också hon som tog emot din mamma när hon gick över, säger Mia.   Mamma träder fram Hmmm, det var ju allmänt, tänker jag. Men samtidigt börjar tårar rinna nerför kinderna. För känslan av kärlek är så stark.    -Din mamma säger att det var en lättnad för henne att lämna in, även om hon inte ville dö. Hon var så rädd att ni inte skulle klara det. Det känns som om din mamma dog av cancer, hon led mycket, säger Mia.    Just nu känner jag en otrolig lättnad. Att få höra vad mamma dog av tar jag som ett bevis på att Mia faktiskt är ett riktigt medium.    Sedan berättar hon hur det var den sista tiden och varför mamma valde att försöka skydda mig från sin egen sorg.

          76   MÅBRA FEBRUARI

   77  MÅBRA FEBRUARI

Som medium kan Mia Johnson  höja sin energi till andevärldens högre energifrekvens.		I bilen hem börjar jag analysera det mediet sagt - är det bara så att jag gärna vill tro? Sa hon i själva verket allmänna saker som skulle stämt på vem som helst? Men senare samma dag lyssnar jag, min syster och pappa på det band som seansen spelats in på. Efter det blir jag övertygad. Mia kan omöjligen ha känt till något i förväg av det hon berättade, inte ens att mamma, mormor, morfar och farfar lämnat oss. Hon sa till exempel inget om farmor, som lever och är 95 år. Och mamma borde rent statistiskt sett inte vara död. Mia nämnde att mamma dött i cancer, hon talade om mina känslor, mammas känslor. Sättet hon beskrev mina döda anhöriga på stämde exakt, liksom detaljer om vad jag gjort den senaste tiden, som att jag ramat in ett foto av mamma.    Min syster gråter både av sorg och lättnad när bandet är slut.    -Det här är på riktigt, jag har inga som helst tvivel, konstaterar hon.    Pappa sitter tyst en stund. Han är civilingenjör och mycket skeptisk till "övernaturliga" fenomen - även om han inte heller avfördar något. Han är märkbart rörd. Så säger han:    -Det här går inte att bortförklara.    Det är som om det Mia sagt har helat oss alla tre. Vi går ut på en långpromenad, den kalla friska luften flödar in och ut ur våra lungor. Och just då är det så tydligt: det finns ingen död.
Nu vill jag ta in en man som väntat väldigt artigt
-Det är en man här också på din mammas sida, säger Mia med ens och fortsätter:    -Det känns som om det här är din morfar, jag tycker om honom när han kommer in.    Hon beskriver honom som varm och som en riktig retsticka med en härlig humor. Att han tyckte om att sätta fingrar i sidan på en så att man hoppade till. Att han låtsades vara hård ibland, men att han egentligen var oerhört känslig och mjuk. En bra beskrivning av hur min morfar faktiskt var, som jag minns honom. Jag känner en obeskrivligt stark värme, den bara flödar mot mig. Jag gråter och skrattar om vartannat.    Så säger Mia:    -Nu vill jag ta in en man som stått och väntat väldigt artigt. Det är på din pappas sida.    Och så berättar hon om farfars personlighet, att han var tillbakadragen, känslig, hade lätt till tårar både när han var glad och ledsen och att han var väldigt tystlåten.	Allt stämmer, precis så var farfar vad jag kommer ihåg. Hade hon beskrivit morfar på det sättet hade det inte alls stämt. Det går inte att gissa sig till det här, tänker jag. Det är också fakta som omöjligen kan ha kollats upp i förväg.   Asiatisk andlig vägledare Så är teckningen Mia ritat klar. Det föreställer ansiktet på en man som trots sina gröna ögon ser något aseatisk ut. Det är alltså han som är min så kallade vägledare. Enligt spiritualismen har alla människor sådana vägledare, det är andar som fått i uppgift att inspirera, hjälpa och stötta oss här på jorden. Men just detta har jag svårt att ta till mig under sittningen med Mia, tanken på att ha en andlig vägledare känns minst sagt ovan.    Seansen tar drygt 40 minuter. Efteråt känner jag lycka, något har lättat, jag är renad. Det skeptiska finns inte kvar. Jag bara vet att jag fått kontakt med mamma och mina andra nära släktingar. Mamma finns kvar hos mig - även om det nu är i en annan form än den jordbundna.

    79  MÅBRA FEBRUARI